eller ”Marco Polo kommer tillbaka”
Synopsis-idén var glasklar, det kunde ju vem som helst se att lutande tornet i Pisa egentligen är en stor kryssningsmissil som kört ner nosen ordentligt i jorden utan att detonera, samtidigt som Venedig är vindsvåningarna på det sjunkna Atlantis. Arbetet under hösten resulterade i en provföreställning där vi hade två akter färdiga och en god idé om vilka prylar som skulle användas. Det kändes tryggt att ha två regissörer, ”Reggi” och ”Ressi”, vad kunde gå fel? En intensiv PR-kampanj startade under hösten. Affischen hade finessen att om man satte två affischer bredvid varandra gick linjerna från den ena in i den andra – fyndigt. Biljettförsäljningen gick väldigt bra och vi hade en totalbeläggning mycket nära fullsatt. Dekoren var enastående, vem kan glömma fonden som var en exakt kopia av dogepalatset på San Markusplatsen i Venedig. I dekoren fanns även en tron som kunde sprängas i bitar, om och om igen (heja dekor). I slutscenen återfanns lutande tornet i Pisa i nästan naturligt format. Musiken spände från slagdängor som ”YMCA” till ”Toccata och Fuga i Dmoll” av J. S. Bach (med inledningen helt a capella!). Årets snapsvisa var ett medley över ”Teskedsgumman”, ”Dominique” och ”Varför är det ingen sprit till punschen”. Denna visa dyker fortfarande upp och de flesta känner igen den under namnet ”Tespritsmumman”. Vi hade även två baletter. Den första minns man för de fantastiska kreationer och dess bärare (pillerburkshattarna), och den andra minns man med andakt då alla drog efter andan då basisten skulle återge den bakvända basslingan i ”You can call me Al” på ett naturtroget sätt. Saker man minns från scenen var bland annat Eros gnälliga ”nääeeeee”, den mystiske befälhavaren, Sophia De L’amballages fantastiska solonummer, Deng Sal Mings pandavisdomar, vem kan glömma ”Pandan ser vad andra hör”. Under spelperioden dök även den högt älskade ”Lilla Pandaboken” upp. En initiativrik spexare hade samlat samtliga pandacitat i en liten bok som såldes för ynka fem kronor, underbart!
