eller ”En kostnadsekonomisk kalkyl i tre akter”
Guld var djurens spex. Först gjorde hästen från Wasa en bejublad comeback genom att gå över scenen. Inte illa för en gammal hästkrake. Sedan kom ett uppskattat dansnummer, där baletten var utklädda till måsar. Men allas favorit var ändå laman. Den avrättade Inkakungen re-Inka-rnerades som spottande lama. Han hade ibland vissa problem med att få med sig bakkroppen, eftersom bakbenen gick på hjul, men spela gitarr kunde han. Vansinnigare spexfigur har sällan skådats. Den röda tråden var stundtals ganska tunn, och spexet hade heller ingen egentlig huvudroll. En ganska stor andel ny personal ledde till en något annorlunda stil, framför allt på manus. Därmed inte sagt att det blev sämre. Leklusten frodades i spexet, både på och bakom scenen. Inledningen till spexet var ett skuggspel, som blev en stor hit. Dekor byggde en vagn med femkantiga hjul, som fungerade. Al Catraz och Torkel uppfann till publikens jubel tequilan. Andra tokigheter var en Barber-chop med sjungande skallar i en låda, och baletten utklädda till säckar. Det verkliga höjdarnumret var i alla fall Ballroom Blitz, som nog är vårt mesta omstartsnummer någonsin. Ingen vet riktigt hur det gick till, men plötsligt fanns tanken på Umeå som turnéort. 90 mil med buss för en enda föreställning är ett ganska tokigt projekt, men trots, eller kanske på grund av, detta så blev det av. På grund av publikintresset lades en extraföreställning in omedelbart före Umeåturnén. Den spelades på gamla Munken, och direkt efter föreställningen avgick bussen. Jobbigt, visst, men Umeåspexarna visade sig vara så trevliga att det uppvägde allt. Det var inledningen till ett fruktbart kulturutbyte.
