eller ”Maskeradligan”
Spex-90 kastade nytt (och dittills okänt) ljus över de bisarra omsändigheterna kring Gustav III:s tragiska frånfälle. Under många år hade spexets allt mer tilltagande längd diskuterats. Många påstod att längden inte hade någon betydelse, medan andra tyckte att underbart är långt. Spex-89:s maratonföreställning i fyra akter blev dock för mycket för de flesta och spex-90 skulle därför hållas kort. Så blev det också. Premiären klockades till en rekordtid på runt tre timmar. Den intensiva publikkontakten gjorde dock att föreställningarna blev allt längre. Vid själva klimax, sista föreställningen, var spexet åter uppe i sin vanliga längd runt fyra timmar… Turnéerna står ofta för många av de mest intensiva spexminnena. Vi spelade två föreställningar på Skandia-teatern mitt i Uppsala. Då scenen var avsevärt mindre än Forumteatern tvingades både dekor och skådis till innovativa lösningar. På ett ställe i handlingen ska Terrass-Wahlberg, Sprengtporten och Ankarström göra sorti ut i kulisserna till höger för att sedan kort därefter dyka upp igen, nu från vänster. Då scenen var väldigt grund hade dekor varit tvungna att placera fonden precis intill bakväggen, den vanliga vägen bakom fonden var därför effektivt spärrad. De tre kastade sig då ut genom en sidodörr, sprang oförskräckt runt kvarteret och gjorde en andfådd entre från andra sidan. Mer förskräckta blev nog Uppsalas kvällsflanörer som möttes av tre historiskt klädda figurer i teatersmink som rusade gatlopp längs huvudgatan. Speciellt lär Henke som Terrass-Wahlberg med högt upplyft krinolinkjol väckt viss uppmärksamhet… Hade bara publiken vetat hade det nog blivit hur många omstarter som helst!
