eller ”EM i religiös tvekamp”
Under spexåret 90-91 infördes många nyheter. En mindre lyckad nyhet var att vi gav en föreställning för gymnasister som visade sig vara en oförstående och tråkig publik. Att införa en musikproducent som kunde avlasta dirigenten var däremot ett lyckat drag. Traditionen att directeuren ska ha en ”snygg” frack uppstod också under Spex-91. Om det var lyckat eller inte får var och en bedöma. Uppsättningen präglades också av att Forum hotades av både ombyggnation och rivning. Vi lierade oss med andra teaterföreningar, hade ingående samtal med länsantikvarien om K-märkning och idkade på fullaste allvar lobbying i stadshusets korridorer. Trots alla reformer och lokalproblem gjorde vi ett spex som alla recensenter var nöjda med utom Correns Håkan Wasén. Dennis Hendersson i Upsala Nya Tidning skriver t ex att ”Trots sin jämförelsevis ringa erfarenhet av denna sceniska konstart visar Östgötastudenterna att man kan skapa teater som tål att visas offentligt…”. Den manstarka orkestern, som både klädde ut sig och sjöng, var tveklöst en av uppsättningens starka grupper. Den högsta musikaliska höjden nådde de nog tillsammans med Påven och Luthers hustru Katarina von Bora i ”Syndernas tillåtelse”. Dryckesvisan som handlade om vatten blev däremot ingen evergreen. Inte så konstigt kanske med tanke på den ringa procenten. En klassisk replik är Katarina von Boras återkommande ”Så talar vi inte mer om det” som blev en riktig plåga i uppsättningen. Bland dekordetaljerna minns säkert många omstarten på momentet då Luther spikat upp sinna teser på en kyrkport och Nostradamus nyst ner dem. Genom ett sinnrikt system av snören och sprintar kunde alla post-it lapparna falla upp igen… Spex-91 har kanske inte gått till historien som ett av de konstnärligt vassaste men vi som var med hade roligt och det var meningen. Vårt valspråk under året var: Spex är kul!
