eller ”Elljusspåret västerut”
Spex-92, Patentet, började med skotten som dödade president Lincoln. Med jakten på presidentmördaren som röd tråd sammanflätades syskonparet Rockefellers, den fåfänge ”revolvermannen” Booths, den manhaftiga Gun Oakleys (en av systrarna Annie, Git och Gun), detektivklåparen Pinkertons, bluffmakaren McMeans, den tafatta fröken Amy Bells och uppfinnaren Edisons öden. De möts alla på det tåg som förmodas vara mördarens flyktmedel västerut. Lyckligen på spåret bjöds publiken på en klurig dekorlösning: tågvagnen byttes med ett enkelt handgrepp från att ses från utsidan till att ge en interiör bild av densamma. I akt två, på en bar i vilda västern är drycken rätt självskriven: whiskey. Odet till denna dryck, ett samarbete mellan spexet och W A Mozart, åtföljdes av ett öronbedövande jubel. Edison och Gun finner varandra, och flyr från Pinkertons misstankar ut i öknen, in i tredje akten. Till slut samlas alla kring lägerelden ute i öknen och besjunger det mysiga i lägerlivet, glatt ackompanjerat av en prärievarg. Pinkerton kommer till slut fram till att Booth är mördaren. När Booth hävdar att ”Du har ju inga bevis!” svarar Pinkerton självsäkert ”Vad ska jag med bevis till, du har ju inga motiv”. Booth flyr västerut, så långt västerut att väst blir öst, och Booth blir Lenin. Den riktiga mörderskan får sitt statiska straff i en av Edison snabbt hopsnickrad stol i ebonit. Det i särklass mest lyckade buset under sista föreställningen måste vara då Pinkerton, som ärvt ett talfel av en känd svensk kollega, ska förhindra bruk av skarpladdade skjutvapen. Han gjorde då entre med repliken ”… Någon kottlossning vill jag inte veta av…”. Dekorgruppen hade riggat en hink med kottar i taket ovanför Pinkerton, och ett första ryck för att utlösa kottlossningen resulterade i att en enda kotte föll och träffade kusligt pricksäkert mitt i Pinkertons kubb. Han vände sig förvånat om och tittade upp. Då lossnade de resterande kottarna…
