eller ”Imperiet slår tillbaka”
Spex-94 leddes av en directeur vars frack var härligt orange med brungröna revärer i ett härligt tjockt 70-talsmaterial. Ett studentrum i Ryd hade nämligen fått sina gamla dammiga gardiner utbytta mot nya fräscha… Spexet handlade, som man kan förstå av titeln, om Indens frihetskamp, eller snarere om hur englandsfantasten Gandhi kom att leda densamma. Långt uppe i norra Indien, där första akten utspelade sig, levde Rajan, en lokal härskare och ohejdad festprisse. Hans dotter Kasturbai var sin far upp i dagen, arma själ; båda hade utrustats med en utomordentligt präktig näsa, som sminkades dit av KSP inför varje föreställning. Men vid en sångövning inför nollföreställningen
ramlade ErikSa, Kasturbai, oturligt med ansiktet före i en handikappramp. Det blev akut-transport till sjukan, och några stygn satta i överläppen. Kasturbai behövde inte längre sminkas ful, allt fanns redan i råmaterialet! Mellanaktsunderhållningen sköttes av Inge Modig, självplågare, som gjorde stor succé med sin sång om hur jobbigt det är att komma från metropolen Västerbränninge, strax bortom Normlösa utanför Mjölby, att trampa på legobitar utan skor och ha för trånga jeans. I akt två som utspelades vid floden Ganges kant, uppträdde spexets hittills enda kända dansande indiska kor. Två personer per ko krävde en hel del koordination för att få till koreografin. Men det är klart – succén blir ju inte mindre av att fram- och bakdelen rör sig i passgång och otakt samtidigt. En replik som återkom vid ett flertal tillfällen i spexet, och som dessutom var en nyckelreplik var: ”Socker i teet, fy bubblan vad äckligt!” Directeuren det året var en av de få som använde socker i teet. (Fy bubblan vad äckligt!) På mittensitsen gick den då höggravida dirigenten EvaS hem ganska tidigt från festen. Hon hade lite ont i magen, och trodde att det kunde vara pytten. Några timmar senare fram på småtimmarna kunde en stolt nybliven fader telefonledes meddela att pytten nu var förlöst och skulle döpas till Björn!
