eller ”Tle små aktel”
Om ni sträckläser jubileumsskriften har ni vid det här laget hunnit med rätt så många spex och tycker kanske att de är ganska lika varandra. Vad skiljer då detta från alla andra spex? Svaret blir: Inte mycket. Det var ett ganska vanligt spex. Som vanligt var vi ett gäng som hade vansinnigt skoj tillsammans som vanligt och som vanligt gjorde vi ett jätteroligt spex. Som vanligt drack vi punsch och som vanligt åkte vi på turné. Egentligen var allting som vanligt, fast ändå inte. Det är de små skillnaderna som gör att det som vanligt blir lika kul. Spexet var helt genom välgjort och pretentiöst. Intressanta karaktärer spelades av duktiga skådisar i fantastiska kreationer och som om inte detta skulle räcka så skulle hela Kinas befolkning ha likadana dräkter när de vällde ut i finalen. Dekoren var färgglad och rolig och det fanns en hel del skojiga effekter. Scener man minns extra väl är Ci Xis första entré och när kejsaren kommer på att det är han som bestämmer. Musiken var både varierad och bra. Linköpingsföreställningarna spelades på Forum och i Folkets park. Biljettförsäljningen gick i stort sett bra. Turnéerna gick till Stockholm och Umeå. Dessutom spelades tre föreställningar i Peking, Norrköping alltså, inför en inte alltför spexvan publik. Det var genom stort stöd och ekonomiska garantier från universitetet som vi för första gången vågade oss ut på detta äventyr. Satsningen föll väl ut och kan nog numera betraktas om en tradition. Våra recensenter höll väl i stort sett med om vad som skrivets om spexet ovan. De var rätt så nöjda. Naturligtvis var eftersitsarna som vanligt fantastiska. På premiärsitsen återfanns både rektor och landshövding och båda roade och roades. Dessutom hölls en annorlunda sportfest. För spexets äktenskapsförmedling var det ett ovanligt bra år. Sex nya och en splittring ger ju ett netto på fem par, men det finns säkert ett stort ”mörkertal” också…
