eller ”Mycket väsen för inget te”
I 1998 års spex begav vi oss till England för att se hur det gick till då England och Spanien tävlade i teater i slutet av 1500-talet, efter ett gräl mellan drottning Elisabeth och den spanske ambassadören Don José, angående vilket land som har den mest högstående kulturen. Som ansvarig för att skriva det engelska bidraget sätts den unge och känslige skådespelaren William Shakespeare, som aldrig skrivit en rad tidigare. Shakespeare löser detta genom att köpa en spansk teaterapa, som snappar upp bra repliker i sin omgivning och förvandlar dem till fantastisk teater. Den spanska inkvisitionen har under tiden bränt alla spanska skribenter på bål, vilket gör att Spanien tvingas ta hjälp av den engelske teaterförfattaren Ben Jonson som är expert på meningslöst våld och omotiverade nakenscener. England vinner teatertävlingen efter visst fuskande. Den spanske ambassadören visar att han är en riktigt dålig förlorare och låter den spanska armadan attackera England. Som tur är går armadan på grund i den dimma som uppstår då alla engelsmännen kokar te samtidigt; något som möjliggörs av Englands nya tidsvisningssystem: jätteklockan Big Ben. Recensenten lär ha drabbats av skattkramp under föreställningen och skrev n recension som var så positiv att det nästan var pinsamt. Precis som de flesta andra i publiken föll han mest för den spanska teaterapan. Apan gjorde entré till tonerna av ”Tänk om jag hade en liten, liten apa”, sätter sig sedan till rätta vid sin skrivmaskin och lyssnar efter klatchiga citat som till exempel ”Att vara eller icke vara.” och ”En häst, en häst. Ett kungarike för en häst.” Englands och Spaniens tävlingsbidrag, i form av två korta teaterpjäser, var minnesvärda och mycket olika. Biljettförsäljningen till föreställningarna gick ovanligt bra, kanske delvis på grund av de stora affischerna som gjorde att det antagligen inte fanns en enda människa i hela staden som lyckats missa att vi spelade spex. Efter en lyckad föreställningsperiod och flera trevliga fester, där man bland annat kunnat beskåda rektorn Anders Flodström och biskopen Martin Lind glatt dansande med varandra, bar det av till Norrköping på turné.
