eller ”Den trojanska festen”
Nu förflyttades vi tillbaka till Grekland i civilisationens gryning. Sparta och Troja förhandlar om rättigheterna till olivhandel, men motverkas av den onde Hector. Han är beredd att göra vad som helst för att döda sin bror Paris och själv ta makten i Troja, inklusive att starta ett krig. Spexet utmärker sig genom att vara ett av de längsta vi spelat, och dessutom, enligt en stor del av publiken, ett av de bästa. Ödet ville att vi detta år skulle hitta ett nytt ställe att ha upptaktshelg på – Vänsö barnkoloni i S:t Annas skärgård. En liten gråmulen dag i spextember står vi, Spex-99, där på bryggan. Skådis stämmer upp ”Island” och där, där kommer han, tuffande över nejden, tillsyningsmannen med sin fiskebåt och kopråmen surrad vid sidan. Ja, vi får ju förstås flytvästar men sen är det bara att packa ner packningnen i pråmen (i aktern, ”så fören kommer upp”), en hög spexare på den lilla fiskebåten, en annan hög i pråmen (firbord? Va? 20 cm är väl lugnt!?) och en tredje hög i sonens fiskebåt som just också anlänt. Överfarten gick bra, frånsett att vi som for i pråmen blev ganska blöta. Lokalerna var bra, det blev fest och gyckeltävling. Bastu fanns det också, en ganska stor skara vågade sig faktiskt ner i Östersjöns kalla septembervågor fram på nattkröken. Sedan gick det som vanligt, dvs bra. Vi drog ner lite på det tramsiga directeurspratet och vävde istället in det i handlingen. Kungafamiljen kunde tyvärr inte komma till premiären, men de flesta andra kom. Håkan Wasen var road. Skådis var bra. Publiken gillade storyn. Dekoren var fin – ”multi-layer”-hästen ska sent förglömmas. Biljetterna var sålda och programmet var klart. Kostymerna och sminket var en fröjd att se på. Vi hade kul. Vi fick pauspunsch och det blev fest. Och sen blev det turne också. Norrköping – ja, det har ju sina sidor att på scenen ha två stora torn på hjul när scenen lutar sådär 5-7 grader ner mot orkesterdiket. Stockholm – stygga Södran bokade bort oss och på Sagateatern fick vi istället uppleva hur det är att ha orkester brevid publiken. Umeå – på stället vi hade bokat, där spelade Norrlandsoperan, så vi fick vara på Norrlandandsoperan istället – en riktig teater!
