eller ”Successionsoordningen”
Spexet hade förberetts i månader, nästan i ett helt år! Dekorgruppen hade målat och byggt, skådisarna hade repat och sjungit, kostymgruppen hade sytt och sminkat, PR hade fixat programblad och sålt biljetter, manus hade rimmat och hittat på skämt, orkestern hade repat och stämt upp och klubbmästeriet hade försett oss med mat. Det var nu äntligen dags för direktionen att på premiären få gå fram framför ridån och ta åt sig hela äran, till publikens jubel. Men vad händer?!? Inte bara ena halvan av direktionen, utan båda halvorna tappar rösten! Efter ett par, inte särskilt lyckade, försök att säga ”hej” från både direktören och ekonomichefen, improviserade ljusbordet snabbt fram en textremsa på projektorduken där de skrev ned vad som behövde sägas. ”Talet” tog lång tid men var mycket uppskattat. Spexet handlade om hur Sverige söker en ny kung via audition i Paris. Gustav IV Adolf hoppas att inga lämpliga kandidater ska dyka upp så att han själv ska kunna fortsätta som kung. Tyvärr för honom dyker en ointresserad Jean-Baptiste Bernadotte upp. Gustav dödas av folket och Axel von Fersen blir kung i Jeans ställe. En av de mest minnesvärda delarna från föreställningarna var det uppskattade mellanaktsnumret med ”Döden”, som kom och berättade om hur det är att jobba som Liemannen. Till exempel fick vi veta att: ”Man brukar säga att människor dör som flugor, men hur dör flugor? … Drösvis och på svåråtkomliga ställen!” Till sist så måste vi från föreställningarna även nämna att skådis slog rekord i antalet omstarter på dryckesvisan, som denna gång handlade om kaffe. Det tio år gamla rekordet från 1999 slogs, och det nya rekordet lyder numera på sjutton(!) omstarter, till orkesterns stora(?) förtjusning. Men om biverkningarna, som syntes tydligt mellan varje omstart, från för mycket kaffe är värre än för mycket ouzo, som det sjöngs om 1999, kan det ju spekuleras i, som flickan sa.
