eller ”London är sig likt”
Handlingen utspelade sig i 1880-talets London – en stad fylld av rök, dimma och mörka gränder. I en av dessa gränder driver den kliniskt inkompetente och snåle mytomanen Arthur Conan Doyle en läkarmottagning. Vid sin sida har han den svenske läkarstudenten Karolina, som till skillnad från Doyle kan en del om läkekonst. Framförallt har hon ett stort intresse av att utforska den mänskliga kroppen, vilket hon gör genom att obducera på lik hon prenumererar på via den anatomiska föreningens organ ”Ett lik för alla”. En dag kommer Doyles brevvän Nikolai Tesla på besök. Han är uppfinnare och har sökt upp Doyle i hopp om att han ska finansiera Teslas senaste uppfinning. Doyle har givetvis ljugit för sin brevvän om att han är både rik och berömd. Den något besvikna Tesla tar in på det närbelägna B&B som drivs av Annie Besant. Doyle upptäcker Karolinas senaste prenumerationslik och försöker göra sig av med det på olika lämpliga platser. Oturligt nog upptäcks liket vid flera tillfällen, vilket skapar illusionen att det finns flera lik. Slutsatsen att det går en seriemördare lös är inte helt oväntad. Inspektör Frederick Abberline tar på sig att lösa brottet och till sin hjälp har han sina tre Bobbypoliser Bobby, Bobby och Bobby. Ryktet om den farliga mördaren sprids bland Londonborna och skräckbudskapen på löpsedlarna blir värre och värre för varje dag. Tesla är besatt av att elektrifiera allt han kan komma över och samtidigt lägger Annie in en stöt på den ointresserade Frederick. Gnistor slår till mellan naturnördarna Tesla och Karolina.
Och vad hände egentligen?
(varning för spoilers)
Bobbysarna går under täckmantel på Annies Bed-and-Breakfast där det sägs pågå mycket som strider emot det rådande viktorianska traditionerna. När Frederick kommer dit finner han till sin fasa otäckta bordsben. Telsa uppfinner en maskin som gör berusande dryck av frukt och tillsammans sjungs flera sånger om cider. Mest populär blir ”den svåra” – ciderjakten. När Frederick förhört samtliga utropar han att har räknat ut det. Eftersom alla har olika mer eller mindre tramsiga alibin (Doyle är till exempel allt för misstänkt för att kunna vara skyldig) konstaterar han förskräckt att den skyldiga måste vara … han själv! Karolina får tillslut chans att berätta att liken endast är ett lik och att det dessutom inte mördats. Samtidigt berättar Doyle glatt att det är han som spridit ut alla hemska rykten till pressen – ingen kan ju fabulera som Doyle. Han inser att han inte är någon bra läkare och kanske i stället bör satsa på en författarkarriär. Till tonerna av galenskaparnas ”Pappa jag vill ha en italienare” sjunger uppsättningen glatt att inget särskilt hände ju egentligen …
