Staten och idealet eller Idévärldarnas krig tog återigen publiken till antiken, denna gång till Aten och det ur demokratisk synvinkel lite mer spartanska Sparta. Vid sidan av några påhittade karaktärer, mötte vi några av historiens storheter. Politikern Perikles visar sig vara mesig publikfriare istället för en nobel hjälte, Thukydides skriver mycket korrekt (men inte så säljande historia) och Sokrates har tagit fasta på det goda i livet. Och så fick vi lära oss den traumatiska bakgrundshistorian som förvandlade demokratins, Atens och Sokrates största fan Platon till det öppna samhällets fiende nummer ett. Det peloponnesiska kriget bara råkade utlovas när atenska väljare drog ifrån, och den spartanska krigarprinsessan Xena gladdes.
Spexet lekte lite med att det var mycket av historien om historien, med Thukydides som berättare, och publiken mötte i mindre sanningsenliga ögonblick både cyklopen, minotauren, och filosofer som (liksom hackspetten i Kalle Ankas julafton) kan rita sig en dörr på en mur. Dessutom byggde vi en kallrökmaskin med hjälp av en plastlåda och stora mängder is. Corren var helt oproportionerligt nöjd, och kallade spexet en bildningsresa. Publiken var också ganska nöjd, eller åtminstone stor. Eftersom Claes uppmärksammat att LiSS firade 50 uppsättningar, omvandlades mittensitsen till ett stort jubileum i C-huset, där nya spexare både fick höra både Island sjungas och Per Edlund gyckla.
